Jag rakar min pappa

 
Jag rakar min pappa. De gråvita små hårstråna sugs in i apparaten som om de aldrig velat växa i hans kindlösa ansikte.
Mannen med velour i sinnet – han som redan på 70-talet bytte mina blöjor medan mamma började jobba tidigt – ligger framför mig och blundar. Han verkar som omväxling dra på munnen. Som när han kröp ner i badet efter en lång fotbollsträning.
Han har en svag beredskap mot hettan på huden, men det går inte att ta miste på det lilla leendet. Eller är det bara jag som inbillar mig?

***

En känsla av sterilitet och värme slog emot mig när jag kom till hans nya vårdavdelning. Handpumpar med desinfektionsmedel. Tända ljus i lunchrummet.
”Jag är här för att besöka min far.”
Kvinnan med kaffeandedräkt och kråkfötter runt ögonen log försiktigt. Ett leende som måste ha letts ett hundratal gånger.
”Följ efter mig bara. Den här vägen.”
”Hur långt tror du att han har kvar?”
”Inte länge till.”
”Hur lång tid kan det handla om?”
”Vi talar om dagar, inte veckor.”
”Okej ... Tack.”
En liten huvudböjning till svar.
”Ring på knappen om du behöver hjälp med nåt.”
Jag förstår att man inte kan släppa fram en påtaglig medkänsla om man jobbar här. Den som skulle göra det skulle gå under. Och om alla som jobbade här skulle sjunka under den professionella ytan ner i deltagandets hav skulle ingen vara här och ta hand om honom. Jag är glad för att hon jobbar här. Men är ändå inte nöjd med det fina bemötandet. Aldrig nöjd på sista tiden.

***

Armen som varje barndomssommar lyfte båtmotorer som jag inte kunde rubba ser ut som en bräcklig gren. En gren som skulle knäckas av en plötslig skärgårdsbris. Den ligger fel. Jag tar tag för att flytta den åt sidan. Känns som om jag måste lyfta den som ett sprucket ägg för att inte krossa den.
Jag minns när vi sprang i kapp. Vad snabb han var. Och stabil. Kunde aldrig tackla undan honom och ta bollen förutom när han lät mig.
Benstommen täckt av bara någon millimeter hud. Jag minns när han berättade hur han klättrade upp för repen som hängde ner från taket under skolgymnastiken. Utan att använda benen. Jag hade inte testat men när jag provade lyckades jag också. Inte så svårt om man är liten men muskelstark.
En tår i hans ögonvrå. Jag för rakapparaten lika mjukt som en kalligrafiexpert för sin pensel. Men är ändå rädd att göra honom illa.
Jag ställer en enkel fråga. Den är för svår. Ställer en ännu enklare. Han nickar. En halv nick. Ett darrande finger pekar mot något. Jag förstår och låter vattenglaset möta hans mun. Några droppar bara, mer går inte. Ser min spegelbild när jag ställer tillbaka glaset. Jag ser min pappas ansikte. Samtidigt som det i sängen inte längre går att känna igen.

***

Hans skägg växte ibland vilt om somrarna. Men aldrig längre än en vecka eller så. Efter det värmdes vatten och hälldes i en rostig skål, varpå hyveln och löddret åkte fram. Han tittade sig i spegeln med ena ögat i taget, som om han var rädd att få in lödder i det annars. Raklöddret från Konsums eget märke ”Blåvitt” var billigare än andra märken men luktade godast.
Han tvättade sig varje morgon i havet. Oavsett hur kallt det var. När han sen kom upp till huset doftade han av Saltsjötvål som förde tankarna till nyskalade citroner.
I ottan ställde han sig ofta och bakade bröd. Ett ungerskt recept med kumminfrön blev hans favorit. Jag kan återkalla ljuden runt hans sommarmorgonrutin. Tickandet från äggklockan som tar tid på hur lång tid teet ska dra. Det dova klappret när gula träskor vandrar över linoleummattan. Sjörapporten och dagens eko på radion. Surrande flugor och stötvisa vindpustar. Och jag ser hans halvlånga huvudhår som dansar blont mot solbränd hud. Det hår som numera nästan är vitt, likt vissnad liljekonvalj.

***

Kväljningar eftersom magen inte längre fungerar. Försöker skjuta honom högre upp i sängen så att vinkeln ska bli bättre innan jag med en knapp höjer upp huvudändan. Måste ta i för att räta upp hans böjda rygg som för ett par veckor sen har glömt hur man går.
Jag söker den våta blicken som finns någonstans mellan de knotiga kindbenen. Han ser på mig då och då och jag känner igen ögonuttrycket. Det som så ofta har signalerat en blandning av viljan att ta om hand och behovet av att bli omhändertagen.
Jag sätter på radion eftersom jag vet att ett litteraturprogram just har börjat. De talar om Marguerite Duras och hennes liv i Indokina. Samtidigt hör jag personalen utanför rummet.
”Kan du ta med den här journalen till sal 5?”
”Okej.”
Journalen. Sal. Båda lånord från Duras modersmål.

***

Vi reste till Frankrike när jag var fem. I efterhand har jag fått veta att vi gjorde det för att han och mamma skulle få tid ifrån varandra för att samla tankarna och vara bättre förberedda för en framtid isär.
Vi tog vår lilla röda Renault till Arlanda. Vi åkte ägglift uppför branta alpklippor och jag plogade långsamt ner. Snön virvlade. Solen brände. Rakhyveln packades aldrig upp. Han lärde mig säga bonjour till de snälla städerskorna på hotellet och vi köpte crêpes som var fyllda med köttfärs, äppelmos eller bara socker.
När vi efter en vecka återvände hem hade min hjärna präglats av färgerna blå, vit och röd. Under flera år framöver hejade jag näst efter Sverige alltid på Frankrike i alla skidtävlingar, och jag hade redan bestämt mig för att en dag åka tillbaka.

***

”Minns du när du hade helskägg?” Han fortsätter blunda men jag tror att han minns. ”Det såg riktigt bra ut. Du såg ut som Sean Connery i Jakten på Röd Oktober eller som Kris Kristofferson, du vet, countrysångaren som spelar i en och annan film när han inte står på scen med sin gitarr.”
Jag inser att min entusiasm är påklistrad och sänker rösten. Han svarar inte men jag tror mig veta vad han skulle vilja svara. Han gillade aldrig känslan av skägg. ”Det kliar”, var den vanligaste kommentaren när någon propagerade för att han skulle lägga hyveln på hyllan.

***

Han spelade ofta gitarr när han var glad. Och pianot stod aldrig oanvänt mer än någon vecka i taget. Han var ingen virtuos på något av instrumenten men det hindrade honom inte. Han hade för länge sen insett värdet av att bara sitta och klinka eller leka, och jag är tacksam för att han och mamma kom på idén att sätta mig i barnstolen framför pianot när jag var grinig. Där kunde jag sitta och spela i timmar på ett sätt som bara spädbarn kan. Omedveten om livet utanför nuet.
När jag var tio år visade han mig hur man spelar den franska visan La Mer, av någon anledning i tonarten fiss. Jag älskade att sitta och leka med ackorden, och tillsammans lyssnade vi på LP-versionen där Charles Trenet sjunger om havet som har vaggat hans hjärta genom livet.

***

Andhämtningen är snabb. Mycket snabbare än hjärtat som verkar kämpa för att åstadkomma varje enskilt slag.
Jag försöker raka området mellan överläppen och näsan men det är svårt att komma åt. Han kvicknar till och riktar pekfingret mot en bok på nattduksbordet. För ett ögonblick fylls jag av hopp och sträcker ut handen för att hålla upp boken framför honom.
Det tog mig femton levnadsår att inse värdet av att läsa. Han upptäckte verklighetsflyktens glädje redan som liten grabb och att läsa en bok om dagen var snarare regel än undantag.
Testade honom lite under cellgiftsbehandlingarna för att få honom att känna sig duktig för en stund. Jag googlade fram topplistor på svenska, engelska, franska och ryska böcker. Han hade läst allt och det krävdes mycket för att tillföra något i en bokdiskussion. Ofta tog jag min tillflykt till studierna i fransk litteratur. Där kunde jag ibland få honom att höja på ögonbrynen och utbrista ”jaha”. Annars var jag en novis i en mästares närvaro.
Frågar om han vill att jag ska läsa högt för honom. Ögonen stängs och huvudet far lätt åt höger. Jag vet att det betyder ”nej”.
Det var några dagar efter nyårsafton. Jag märkte att han inte orkade läsa längre och att han själv drog samma slutsats som jag.
Blir ledsen och reser mig för att gå fram till fönstret. Mina fingrar kramar fönsterkarmen. Utsikten ser ut som smutsigt badvatten. Det enda jag ser är en fotboll som ligger halvt dold nere i snöslasket. Mitt emot tornar en annan byggnad upp sig och mellan den och oss ligger en smal gata. En återvändsgränd.

***

VM i fotboll 1982 pågick för fullt. Vi såg några matcher på vår svartvita teve men mest lyssnade vi på radio. Vi förundrades av Brasiliens sambafotboll, vi led med Frankrike som åkte ut på straffar och vi njöt av italienaren Tardellis segervrål i finalen.
Jag pratade om VM under hela hösten. Kring julafton berättade han att han hade spelat in ett sammandrag och att jag på en och en halv timme kunde återuppleva hela mästerskapet. Den bästa julklappen någonsin. Känslan av att krypa upp i soffan med en ostsmörgås och ett glas svartvinbärssaft kan jag plocka fram när som helst, och jag tror att jag tittade på ”VM-krönikan 1982” minst femtio gånger.
Några år senare började han ägna en stor del av sin tid åt vårt lokala fotbollslag, både åt min årskull och mina syskons olika årskullar. Ofta två träningar och två matcher i veckan. Inte en krona i ersättning för decennier av ideellt arbete. Men han gillade den låga kravbilden.
En gång var vi 16 fotbollsgrabbar i hans minibuss. Det här var innan konstgräset erövrade stans planer, så jag låg ner på rader av knän i ett moln av svett och dammigt grus. Uppsluppna tillrop trots den nyss genomlidna förlusten. Alla skulle skjutsas hela vägen hem eller till bra kommunikationer. Inga undantag. Och alla skulle få saft och hans hembakade kaka efter matcherna.
Något år försökte jag framföra en revolutionerande idé. Jag föreslog att vi skulle ändra på saft-och-kak-konceptet, så att vi bara skulle få belöningen om vi vann matchen i fråga. Nobben. Känslan av gemenskap kom i första rummet. Att vinna kom därefter.

***

Han tecknar efter kissflaskan. Han har glömt att de satte dit en kateter för ett par dagar sen.
Det första jag gjorde efter att mina nyfödda ögon hade mött hans var att kissa på honom. Rakt upp på hans tröja. Ett inte särskilt respektfullt sätt att hälsa och tacka för livets gåva men jag brukar intala mig att det var ett tecken på tillit.
En gång när vi talade om den lilla incidenten gick han verkligen över gränsen. En gräns som på olika sätt kunde passeras när han kände sig trygg och var i sällskap av sina närmaste.
Jag satt i badkaret en morgon när han som vanligt klev in i pyjamasbyxorna och rakade sig medan jag plaskade och ställde frågor på en sexårings vis. När jag kom in på gången då jag kissade på honom tittade han plötsligt ner på mig med ett plågat uttryck.
”Jag är så kissnödig!”
”Men kissa då!”
"Jag tror inte jag hinner till toaletten ...”
Toaletten var precis bredvid badkaret.
Jag började fnissa, och ju mer han överdrev desto mer fnissade jag. Han ställde sig med benen i kors, lät ena mungipan hänga ner och utstötte ett läte som närmast kan jämföras med ett djur i nöd.
”Jag hinner inte! Hinner inte till toan!!”
Sen drog han ner byxorna och kissade i handfatet. Och jag grät av skratt.
”Lova att inte berätta för mamma bara.”
”Okej!”
Jag tror att jag redan där och då bestämde mig för att bryta mitt löfte.

***

Funderar på att förklara varför jag nästan brister ut i skratt, men jag hejdar mig när jag ser att hans nu förvridna ansiktsuttryck inte beror på någon överdrift.
Hans ansikte såg så skonat ut innan sjukdomen började sätta djupa spår. Så skonat att ingen någonsin trodde honom när han sa sin ålder.
Jag minns när han skrattade senast. Det var när vi spelade på hans piano i somras. Vi spelade och sjöng La Mer, och vi talade om Frankrike och när han hälsade på mig i Paris.

***

Jag var 24 när han besökte mig i den pulserande huvudstaden. Han hade varit bedrövad i flera år på grund av problem med sin dåvarande fru, men när hans flyg tog mark på Charles de Gaulle-flygplatsen måste någonting ha hänt. En ombytets välsignelse måste ha utdelats av en okänd kraft. Och ingen var gladare än jag.
Jag hade fixat ett mycket billigt hotell. Det visade sig vara ett sjabbigt boende med en konstant stank av cigarettrök och billig tvål. Bara en bidé på rummet. När vi kom på att ”hotellet” måste ha varit en gammal bordell skrattade vi gott tillsammans. Känslan av de bohemiska kvarteren parat med hans konstnärssjäl och vilja att kommunicera på sin knaggliga franska gjorde att det ruffiga boendet kändes passande. Han såg nästan avundsvärd ut när han tappade upp vatten och rakade sig i bidén.
Jag dejtade en tjej från Schweiz. När jag presenterade henne fick hans tafatta försök till kindpussar oss också att skratta, inte åt honom utan med varandra. För vi levde en av hans drömmar. Den om sorglösa dagar i Paris.
Vi imponerades av pianistens flinka fingrar på en jazzklubb i Saint-Germain-des-Prés. Vi njöt av fotbollsdramatiken på PSG:s hemmastadion Parc des Princes. Han som aldrig drack alkohol insisterade på att dricka starköl när vi med några andra studenter gick på krogen i latinkvarteren. Efter tre öl undrade vi andra vad som hade hänt. Han som mest hade avvaktat och försiktigt kommenterat världsgåtorna som dryftades runt bordet höll plötsligt låda på en blandning av engelska, franska, tyska och svenska. Och vi skrattade gott. Tillsammans.
Jag fick stödja honom när vi gick hem. Och under åren som följde sprack han alltid upp i ett leende så fort jag antydde något om den där kvällen. Den enda kvällen som jag har sett honom drabbas av total, oförställd lycka.

***

Jag avslutar rakningen och blöter en liten handduk med varmt vatten. Frågar hur det känns när den omfamnar honom. Ett svagt ”skönt” till svar. På bordet står en flaska mjukgörande salva. Jag smörjer in hans hals, kinder, panna och mun. Avslutar med att badda med en tjock pappersduk för att få bort överflödigt fett.
Innan jag går lägger jag min hand på hans knä och trycker till. Han vaknar till liv, ser på mig och säger ett ord. ”Tack.” Jag försöker kväva gråten som väller upp. Vill inte att han ska bli ledsen också.
Jag går ut från rummet och känner lukten av rengöringsmedel blandat med instängdhet. Stänger dörren fast jag inte vill. Tar ett andetag som för mig är så lätt att ta. Innan dörren går igen helt ser jag en bit av hans profil. Ögat är slutet och jag intalar mig att mungipan bildar början på ett litet leende, även om jag vet att så förmodligen inte är fallet.
Utanför rummet träffar jag samma kvinna som jag mötte före besöket.
”Tack för ni tar hand om honom.”
”Det är vårt jobb.”
”Jag vet. Tack i alla fall.”
”Det gör vi så gärna. Vi ses kanske snart igen.”
”Ja ...”
Ångesten som jag upplever när jag lämnar avdelningen avtar förvånansvärt snabbt ute i friska luften. Och jag lovar mig själv att komma tillbaka innan han är borta.
Men så blev det inte. Den gången på sjukhuset blev vårt sista möte. Våra sista ord. Det kändes som om han togs ifrån mig. Men ingen kan ta ifrån mig våra sista ögonblick. En stund av respektfull intimitet som trots ögonens glans och halsens klumpar blev en stund fylld av harmoni. Det var min stund. Det var hans stund. Den var vår. Det var stunden då jag rakade min pappa.

***