Släppet

Värmen. Stanken. Trängseln. Jag har länge hjälpt far på gården, men precis som han har jag aldrig vant mig vid detta sinnenas bombardemang.

  ”Janna?! Var är du?”

  Jag hör henne på avstånd, utanför ladugården. Mor har letat efter mig lika länge som det tar att mjölka Vera, förutsatt att far arbetar flitigt och inte tjuvröker en cigarett innan spannen är full.

  Vera är min favorit. Första gången jag såg henne var hon nyfödd. Och efter att hon slickats ren av sin mor Klara var det min tur. Ögonen. Ögonen som såg in i mina var mörka, rena och endast fulla av livstecken. Sedan den dagen har vi hållit ihop.

  För ett tag sedan försökte far föra på tal att det börjar bli dags att slakta henne, men det räckte med min blick för att få honom på andra tankar. Hoppas jag.

  Det luktar inte bara dynga och varma kroppar där jag står, inkilad mellan väggen och Vera. För första gången i livet har jag en ny doft i näsborrarna. En som kommer inifrån. Den påminner om känslan som jag hade efter att far en gång jagade mig runt gården för att han var så arg. En jakt som slutade med att han la sig ner på rygg på marken, medan jag stod på säkert avstånd och såg på medan hans bröstkorg långsamt återfick sin normala rytm.

  Vera skyddar mig. Om någon av de andra buffar i vår riktning, bröstar hon upp sig och visar att hon inte tänker röra sig en millimeter. Hennes favoritmänniska står mellan henne och väggens virke, och hon skulle aldrig låta mig krossas. Men det vet inte mor.

  ”Janna?! Snälla Janna?! Det är inte roligt längre. Kom fram, jag blir så ledsen när du är borta!”

  Varje gång som mor säger att jag gör henne ledsen börjar jag nästan gråta. Det sista jag egentligen vill är att göra henne illa. Men ruset tar över. Känslan när jag driver henne till bristningsgränsen. Tårarna som då fälls över att jag, hennes enda dotter, trots alla fantasier som hemsökt henne, är vid liv.

  Vera frustar och stånkar. Pappa borde öppna dörrarna när som helst. Men han står säkert och röker. Dessa illaluktande, väldoftande saker som är han. Cigaretterna och hans rakvatten, det som doftar lavendel och något annat som jag aldrig har kunnat gissa mig till.

  Mor har kramat mig extra mycket de senaste veckorna. Jag vet varför, men har inte vågat fråga. Allt är inte som det ska mellan henne och far. Någonting har hänt, och det som gör mig säker på det är att de är så trevliga mot varandra i mitt sällskap.

  ”Janna!”

  Jag kväver ett fnitter. Vera kompenserar genom att utstöta något som påminner om kornas egen variant av skratt. Vera, min stora fina tjocka fläckiga gamla Vera. Aldrig att far ska låta slaktaren bruka sin slaktmask på dig. Hellre dör jag.

  Fy! Nu bajsade Vera. Mockorna faller ner på golvet som uttryckta klickar ur en stor, mastig tub. Djuren rör sig. Vera bröstar upp sig. Har far inte rökt klart den där cigaretten snart?

  Ladugårdsdörrarna gnisslar till. Jag vet vad det är som låter! Jag har sett honom göra det åtskilliga gånger. Först använder han foten för att öppna marklåset. Därefter för han den ena regeln åt sidan och sedan den andra. Till slut är det enda som står mellan honom och tiotals kor hans egen mannakraft, och i denna stund vet jag att han är lycklig. Det syntes på honom när han under släppet för några år sedan visade mig hur han gick till väga. Det där leendet med äkta ögon.

  ”Janna! Jag ... Jag vet inte vad ...”

  Mors röst närmar sig förtvivlan. Det kan hon gott ha. Jag vet att den nuvarande situationen beror på henne. Hon och hennes köttsliga svaghet, som far kallade det. Jag vet, för jag hörde dem gräla en gång för ett par år sedan. Det var samma sak då. Far frågade varför hon hade träffat en annan man kvällen dessförinnan. Mor sa att det bara var en kompis, men jag hörde på tonfallet att det var lögn. Det extra trevliga tonfallet som hon annars aldrig använder. Far sa inte något mer. Han känner henne lika bra som jag. Han lämnade huset och sov i ladugården. Och rökte ett helt paket cigaretter.

  Den första låsregeln förs undan. Jag hör allting. Det börjar bli riktigt varmt där jag står, men trots hettan har jag aldrig känt mig så sval inombords. Som om en iskall kniv sitter i mitt inre och tillåter mig att fatta hypergenomtänkta beslut. Beslut som fattas varje sekund. Beslutet att inte svara på mors anrop. Beslutet att inte säga något till far.

  Beslutet att lämna gården.

  Ryggsäcken klibbar mot min sjaskiga blus, som i sin tur klibbar mot ryggen. Allt finns däri. Allt som är jag. Förutom far. Och mor. Och Vera. Jag lägger min högra kind mot hennes sida. Doftar. Vrider huvudet så att mina läppar möter hennes fläckiga hud. Kysser henne. Och säger farväl.

  Den sista regeln öppnas. Nu står han där, fullkomligt lycklig. Jag ser honom genom de tätt spikade plankorna, som om jag var Stålmannen med röntgenblick.

  ”Janna!”

  För en sekund tvekar jag. Kanske borde jag ge mig till känna. Hon är ju ändå min mor. Jag älskar henne. Men hon måste straffas på något sätt. Och eftersom far är för vek, är det upp till mig.

  Djuren trycker på framåt. De vet vad som ska ske. Vera skyddar mig. Jag smeker hennes varma stora kroppshydda. En sista klapp innan min evighetslånga smekmånad i ensamhet.

  Ladugårdsdörrarna flyger upp. Alla kor flyger fram. Ut. Bort. Hem.

  De rusar alla åstad i ett euforiskt glädjeraseri över att inse fångenskapens bojor.

  Det tar lång tid, men alla djur inser det förr eller senare. Även jag.

  ”Janna!”

  Det sista jag hör innan gården försvinner i ett töcken bakom mina löpande ben, är hennes röst. Men mina sista bundna tankar går till far. Och till Vera.