BOKRECENSION AV JENNY FORSBERGS "TSUNAMIN" (26 juni 2016)
Jag har just läst ut ”Tsunamin” av Jenny Forsberg.
Boken bygger på verkliga händelser, men historierna som flätas samman är fiktiva.
Vi får följa den lokala muslimska familjen, som har sitt hus precis bredvid stranden och stor nedärvd kunskap om vad man bör göra när marken skakar och vattnet drar sig tillbaka. Men räcker denna lärdom när man bara har en kvart på sig?
Vi får följa tvåbarnspappan Jens, som samtidigt som tsunamin närmar sig ligger på stranden och fantiserar om sin mycket yngre älskarinna. Barnen leker en bit därifrån och frågan är om någon av dem kommer att klara sig.
Vi får följa den unga, adopterade kvinnan Maria, som är på besök på Sri Lanka med sin svenska mamma för att hitta sin biologiska mor. Kommer de att hitta henne, och är hon vid liv?
Vi får följa reseledaren Agnes, som närmar sig sitt jobb som reseledare med samma frenesi som hon närmar sig nästa träningspass i gymmet. Kommer hon att klara de näst intill omänskliga uppgifterna hon ställs inför?
Sist men inte minst får vi följa en liten grupp elefanter, vars känsloliv och sinnen är så väl utvecklade att de i många avseenden är precis som oss människor. Kommer de att hinna undan? Trots att en av dem är riktigt gammal?
Det här är den andra boken jag läser av Jenny Forsberg. Hennes första roman, Akrobaten, var på många sätt lik Tsunamin, men de känns ändå olika. De korta, kärnfulla meningarna är på plats och måste nu betraktas som ett mycket medvetet stildrag. Förmågan att låta huvudpersonen som vi följer för tillfället komma till tals i texten är också tydlig, och det är uppenbart att det också är ett av Jenny Forsbergs mer framträdande stildrag. Jag vill även framhålla den geniala tillägnelsen i början av boken: ”Till dem som klarade sig. Och till dem som inte gjorde det.” Den sätter tonen på ett respektfullt sätt och lovar oss samtidigt en text full av smärta, men även av lättnad.
Akrobaten var en fin första roman. För mig är Tsunamin definitivt ett nummer större, både med avseende på själva ämnet och känslan i författarens engagemang. Om Jenny Forsberg fortsätter så här betyder det att nästa bok kommer att vara ännu bättre, och då närmar vi oss högsta klass. Jag ser med spänning fram emot nästa roman.
Boken bygger på verkliga händelser, men historierna som flätas samman är fiktiva.
Vi får följa den lokala muslimska familjen, som har sitt hus precis bredvid stranden och stor nedärvd kunskap om vad man bör göra när marken skakar och vattnet drar sig tillbaka. Men räcker denna lärdom när man bara har en kvart på sig?
Vi får följa tvåbarnspappan Jens, som samtidigt som tsunamin närmar sig ligger på stranden och fantiserar om sin mycket yngre älskarinna. Barnen leker en bit därifrån och frågan är om någon av dem kommer att klara sig.
Vi får följa den unga, adopterade kvinnan Maria, som är på besök på Sri Lanka med sin svenska mamma för att hitta sin biologiska mor. Kommer de att hitta henne, och är hon vid liv?
Vi får följa reseledaren Agnes, som närmar sig sitt jobb som reseledare med samma frenesi som hon närmar sig nästa träningspass i gymmet. Kommer hon att klara de näst intill omänskliga uppgifterna hon ställs inför?
Sist men inte minst får vi följa en liten grupp elefanter, vars känsloliv och sinnen är så väl utvecklade att de i många avseenden är precis som oss människor. Kommer de att hinna undan? Trots att en av dem är riktigt gammal?
Det här är den andra boken jag läser av Jenny Forsberg. Hennes första roman, Akrobaten, var på många sätt lik Tsunamin, men de känns ändå olika. De korta, kärnfulla meningarna är på plats och måste nu betraktas som ett mycket medvetet stildrag. Förmågan att låta huvudpersonen som vi följer för tillfället komma till tals i texten är också tydlig, och det är uppenbart att det också är ett av Jenny Forsbergs mer framträdande stildrag. Jag vill även framhålla den geniala tillägnelsen i början av boken: ”Till dem som klarade sig. Och till dem som inte gjorde det.” Den sätter tonen på ett respektfullt sätt och lovar oss samtidigt en text full av smärta, men även av lättnad.
Akrobaten var en fin första roman. För mig är Tsunamin definitivt ett nummer större, både med avseende på själva ämnet och känslan i författarens engagemang. Om Jenny Forsberg fortsätter så här betyder det att nästa bok kommer att vara ännu bättre, och då närmar vi oss högsta klass. Jag ser med spänning fram emot nästa roman.