DONALD TRUMP - MR. PRESIDENT (9 november 2016)
So it begins ... Tiden med Donald Trump som den fria världens ledare.
Redan den 18 januari skrev jag på facebook att de mobiliserade soffliggarna (den tysta majoriteten) och nya framgrävda Hillary-skandaler skulle leda till att Trump blev USA:s 45:e president.
Jag fick rätt. Men tro inte att jag känner glädje för det.
Den 2 mars skrev jag så här på min blogg:
”Efter att så noggrant jag kan ha följt det amerikanska presidentvalet de senaste månaderna är min spådom klar. Donald Trump kommer att vinna.”
Jag pekade på den folkrörelse som Trump hade satt igång med sin kandidatur, och att hans budskap om jobb, jobb och jobb och att de inte ska skeppas utomlands, skulle gå hem i breda folklager.
Den 11 september skrev jag på nytt varför Trump skulle komma att vinna. Och den främsta anledningen till hans seger i dag beror på det som jag förde fram då. Det handlar om ”the turnout”, som i dag avgjorde valet till Trumps fördel. Enkelt uttryckt kan man säga att entusiasmen för honom var såpass mycket större att fler masade sig till valbåsen för honom än för Hillary.
Tack vare entusiasmen och skamfaktorn, alltså det faktum att folk inte erkände i opinionsmätningarna att de tänkte rösta på Trump, vann han i nästan alla delstater som på förhand ansågs vara jämna, så kallade ”battleground states”. Han vann i Ohio, Florida och North Carolina. Och på grund av Nafta-diskussionen i Rostbältet och att många jobb där förlorats till utlandet, tog han dessutom hem klassiskt blå stater som Wisconsin och Pennsylvania. Även detta förutsåg jag den 11 september på min blogg.
I slutet av februari twittrade Trump:
"Först ignorerar de dig.
Sedan skrattar de åt dig.
Sedan bekämpar de dig.
Sedan vinner du."
Gandhis berömda citat går uppenbarligen att applicera på diverse olika omständigheter – och människor. Men det gör det inte mindre sant.
Är jag då glad för att Trump vann? Nej, absolut inte. Stora delar av hans politik går helt emot mina värderingar och stora delar av hans personlighet är helt förkastliga. Jag är dock glad över att just Hillary Clinton inte fick världens viktigaste jobb. Jag och andra som har lagt ner tiotals timmar på att läsa på om hennes korrupta affärer och dubbelmoral ville aldrig se henne som president. Detta trots att jag på flera områden tycker att hennes politik är bättre än Trumps. Trump har under hela rejset kallat henne ”lying crooked Hillary”, och alla vi som har läst på vet tyvärr att det stämmer på pricken.
Den narcissistiska, misogyna kandidaten vann över den korrupta och falska. Jag varken gråter eller hurrar för någon av dem.
Men visst är det galet att västvärldens ledare nu är en man som i oktober sa att han, när han träffar vackra kvinnor, ibland bara kysser dem – utan att vänta. Och att man när man är kändis kan göra vad man vill, till och med ”ta dem på fittan”.
Så vidrigt. Man tror att man befinner sig i ett annat universum.
Kanske är det lite förmätet. Men när man har lyckats förutsäga ett val så långt i förväg som jag har, anser jag att man har rätt att slänga jante åt fanders och utropa: Vad var det jag sa? Eat your hearts out, alla så kallade experter, som till skillnad från den här amatören hade helt fel.
Nu går vi framtiden till mötes. Jag vill hoppas att den är ljusare än väntat, men jag befarar det värsta.
Johannes ”election caller” Vivers
Redan den 18 januari skrev jag på facebook att de mobiliserade soffliggarna (den tysta majoriteten) och nya framgrävda Hillary-skandaler skulle leda till att Trump blev USA:s 45:e president.
Jag fick rätt. Men tro inte att jag känner glädje för det.
Den 2 mars skrev jag så här på min blogg:
”Efter att så noggrant jag kan ha följt det amerikanska presidentvalet de senaste månaderna är min spådom klar. Donald Trump kommer att vinna.”
Jag pekade på den folkrörelse som Trump hade satt igång med sin kandidatur, och att hans budskap om jobb, jobb och jobb och att de inte ska skeppas utomlands, skulle gå hem i breda folklager.
Den 11 september skrev jag på nytt varför Trump skulle komma att vinna. Och den främsta anledningen till hans seger i dag beror på det som jag förde fram då. Det handlar om ”the turnout”, som i dag avgjorde valet till Trumps fördel. Enkelt uttryckt kan man säga att entusiasmen för honom var såpass mycket större att fler masade sig till valbåsen för honom än för Hillary.
Tack vare entusiasmen och skamfaktorn, alltså det faktum att folk inte erkände i opinionsmätningarna att de tänkte rösta på Trump, vann han i nästan alla delstater som på förhand ansågs vara jämna, så kallade ”battleground states”. Han vann i Ohio, Florida och North Carolina. Och på grund av Nafta-diskussionen i Rostbältet och att många jobb där förlorats till utlandet, tog han dessutom hem klassiskt blå stater som Wisconsin och Pennsylvania. Även detta förutsåg jag den 11 september på min blogg.
I slutet av februari twittrade Trump:
"Först ignorerar de dig.
Sedan skrattar de åt dig.
Sedan bekämpar de dig.
Sedan vinner du."
Gandhis berömda citat går uppenbarligen att applicera på diverse olika omständigheter – och människor. Men det gör det inte mindre sant.
Är jag då glad för att Trump vann? Nej, absolut inte. Stora delar av hans politik går helt emot mina värderingar och stora delar av hans personlighet är helt förkastliga. Jag är dock glad över att just Hillary Clinton inte fick världens viktigaste jobb. Jag och andra som har lagt ner tiotals timmar på att läsa på om hennes korrupta affärer och dubbelmoral ville aldrig se henne som president. Detta trots att jag på flera områden tycker att hennes politik är bättre än Trumps. Trump har under hela rejset kallat henne ”lying crooked Hillary”, och alla vi som har läst på vet tyvärr att det stämmer på pricken.
Den narcissistiska, misogyna kandidaten vann över den korrupta och falska. Jag varken gråter eller hurrar för någon av dem.
Men visst är det galet att västvärldens ledare nu är en man som i oktober sa att han, när han träffar vackra kvinnor, ibland bara kysser dem – utan att vänta. Och att man när man är kändis kan göra vad man vill, till och med ”ta dem på fittan”.
Så vidrigt. Man tror att man befinner sig i ett annat universum.
Kanske är det lite förmätet. Men när man har lyckats förutsäga ett val så långt i förväg som jag har, anser jag att man har rätt att slänga jante åt fanders och utropa: Vad var det jag sa? Eat your hearts out, alla så kallade experter, som till skillnad från den här amatören hade helt fel.
Nu går vi framtiden till mötes. Jag vill hoppas att den är ljusare än väntat, men jag befarar det värsta.
Johannes ”election caller” Vivers