MÄSTAREN OCH MARGARITA (7 maj 2016)
Mellan 1928 och 1940 arbetade Michael Bulgakov från Kiev på sin stora roman Mästaren och Margarita. Den anses alltjämt vara ett mästerverk och brukar omnämnas som en av de första böckerna som gjorde bruk av stilarten magisk realism, även om termen inte var uppfunnen än.
Det är jag den första att skriva under på. Under månaden som jag dök in i Bulgakovs fantasi måste jag erkänna att jag ibland funderade på om han var en galning eller ett geni.
Vi kastas mellan tidigt sovjetiskt 1900-tal och Pontius Pilatus möte med Jesus. Mellan skjutande katter och dårhuskliniker. Mellan flygande häxor och mänsklig kärleksrealism.
Vissa partier av boken är briljanta och trollbindande. Andra partier var så absurda och oförklarliga att jag hade velat stryka dem från berättelsen. Om Mästaren och Margarita hade sett dagens ljus i dag är jag säker på att den hade skurits ner med minst 20 procent, kanske ännu mer. Vissa partier är bara för osammanhängande för att försvara sin plats.
Persongalleriet är enormt och beskrivningarna och känslan som man får av Moskva och Jerusalem är fantastiska. Men lika bra som boken stundtals är, lika frustrerande är det när de, i mitt tycke, onödiga partierna kommer.
Å andra sidan, om jag hade fått stryka allt som jag inte gillar hade det blivit en annan bok, och ibland är det verkligen så med stora verk. Att deras kultstatus och berömmelse grundar sig i att det finns många olika scener som olika personer kan älska att förlora sig i.
Men mest är Mästaren och Margarita ett starkt inslag i den teologiska debatten, som såklart rasade strax efter ryska revolutionen. Är religion och övernaturliga ting blott opium för folket, eller är de något mer? Något som vi som människor behöver och bör bejaka? Är religionsförakt en dygd eller den enfaldiges tillflykt? Och existerar Jesus och Djävulen mitt ibland oss, eller inom oss alla?
Det är i denna aspekt som jag finner Mästaren och Margarita mest intressant. Och det är de tankarna som jag tar med mig.
Bulgakov kräver mycket av sin läsare, men han krävde kanske mest av sig själv. Det vittnar verkets omfattning och tiden det tog att nästan fullborda det om. Bulgakov arbetade faktiskt på boken till sin död. Och han hann med att bränna delar av manuset under processen. Boken är alltså ett verk mejslat ur besatthet, och skrevs förmodligen av en man som både var ett geni och en långrandig tok.
Men vem är jag att döma? Något som livet lär oss är att tillvaron ibland är lika absurd och osammanhängande som Bulgakovs bok. Ibland tror sig människor agera genom Jesus eller religionens goda förebild, och ibland drabbas de av Djävulens lockande kraft.
Passagerna som jag gillar får högsta betyg. De som jag ogillar får lågt. Totalbetyget blir därför 3/5.
Så, om du vill ha något att bita i, och stundtals svära över, är det bara att sätta tänderna i Mästaren och Margarita.
Det är jag den första att skriva under på. Under månaden som jag dök in i Bulgakovs fantasi måste jag erkänna att jag ibland funderade på om han var en galning eller ett geni.
Vi kastas mellan tidigt sovjetiskt 1900-tal och Pontius Pilatus möte med Jesus. Mellan skjutande katter och dårhuskliniker. Mellan flygande häxor och mänsklig kärleksrealism.
Vissa partier av boken är briljanta och trollbindande. Andra partier var så absurda och oförklarliga att jag hade velat stryka dem från berättelsen. Om Mästaren och Margarita hade sett dagens ljus i dag är jag säker på att den hade skurits ner med minst 20 procent, kanske ännu mer. Vissa partier är bara för osammanhängande för att försvara sin plats.
Persongalleriet är enormt och beskrivningarna och känslan som man får av Moskva och Jerusalem är fantastiska. Men lika bra som boken stundtals är, lika frustrerande är det när de, i mitt tycke, onödiga partierna kommer.
Å andra sidan, om jag hade fått stryka allt som jag inte gillar hade det blivit en annan bok, och ibland är det verkligen så med stora verk. Att deras kultstatus och berömmelse grundar sig i att det finns många olika scener som olika personer kan älska att förlora sig i.
Men mest är Mästaren och Margarita ett starkt inslag i den teologiska debatten, som såklart rasade strax efter ryska revolutionen. Är religion och övernaturliga ting blott opium för folket, eller är de något mer? Något som vi som människor behöver och bör bejaka? Är religionsförakt en dygd eller den enfaldiges tillflykt? Och existerar Jesus och Djävulen mitt ibland oss, eller inom oss alla?
Det är i denna aspekt som jag finner Mästaren och Margarita mest intressant. Och det är de tankarna som jag tar med mig.
Bulgakov kräver mycket av sin läsare, men han krävde kanske mest av sig själv. Det vittnar verkets omfattning och tiden det tog att nästan fullborda det om. Bulgakov arbetade faktiskt på boken till sin död. Och han hann med att bränna delar av manuset under processen. Boken är alltså ett verk mejslat ur besatthet, och skrevs förmodligen av en man som både var ett geni och en långrandig tok.
Men vem är jag att döma? Något som livet lär oss är att tillvaron ibland är lika absurd och osammanhängande som Bulgakovs bok. Ibland tror sig människor agera genom Jesus eller religionens goda förebild, och ibland drabbas de av Djävulens lockande kraft.
Passagerna som jag gillar får högsta betyg. De som jag ogillar får lågt. Totalbetyget blir därför 3/5.
Så, om du vill ha något att bita i, och stundtals svära över, är det bara att sätta tänderna i Mästaren och Margarita.