SNART VÄNDER DET (20 mars 2016)
För första gången i Sveriges historia är den väntade medellivslängden 80 år för män. Då jag själv med stormsteg närmar mig 40-årsdagen innebär det att jag rent statistiskt snart har levt hälften av mitt liv.
Det känns skrämmande att ha klättrat uppåt hela livet för att sedan mötas av en oundviklig nedförsbacke. Som när man åker berg-och-dal-bana. På Gröna Lund skriker folk av glädje och skräck under färden ner. I mänsklighetens fall förefaller det vara tvärtom. Mycket skrik och fruktan under livets första decennier tycks följas av en lugn, maklig och i bästa fall insiktsfull nedstigning.
Ovissheten är läskig, men utan den skulle livet vara meningslöst. Det finns inget tråkigare än en tillvaro genomsyrad av förutsägbarhet in i minsta detalj. Att fastna i gamla hjulspår, att inte prova nya saker och att inte våga ta för sig är kanske den största faran med att passera halvvägs-strecket. För synapserna stelnar. Det tar längre tid att kissa. Och hjärnans kapacitet verkar ibland ha förlorat hälften av sin tidigare stuns.
Så, hur ska man tackla att döden snart är statistiskt närmare än födseln? Kanske genom att fokusera på Churchill. Det fungerar ofta i olika sammanhang. Han sa något i stil med: "När du mår riktigt dåligt, kom ihåg att du en dag ska dö." Detta är ett bra råd såvida känslan inombords inte är patologisk.
Annars kan man tänka på det vackra budskapet i Highlander, där det ultimata priset för de odödliga huvudpersonerna är att bli just dödlig. Precis som de grekiska gudarna avundas filmens odödliga oss människor, eftersom varje ögonblick i våra liv kan vara det sista, vilket ger varje stund mening och oförutsägbar skönhet.
Ibland saknar man sin barndom och kravlösheten den förde med sig, men hur kul var det egentligen? Vi vet att hjärnan gör sitt bästa för att filtrera bort en massa skit. Skilsmässor, ständiga bråk, ångestartad atmosfär och dålig självkänsla är numera undanstoppade i själens minst åtkomliga skrymsle. Saft, non-stop, evigt fotbollsspelande och frihet är känslor som hjärnan vill komma ihåg och som den hyllar som dominerande upplevelser, även om sanningen snarare är att en betydande del av barndomen lika gärna kunde glömmas för gott.
Men vuxenlivet är något annat. Även om man måste konfrontera en massa livssorger som att nära och kära försvinner, skulle jag säga att de lyckliga dagarna vinner över de olyckliga med förkrossande siffror. Kanske 90-10. Och om livets nedförsbacke bjuder på dessa humör-odds innebär det att andra hälften av livet kommer att vara påtagligt bättre än den första. Wow!
Kanske inte så dumt att gå oändligheten till mötes. För vem vill egentligen leva för evigt?
Det känns skrämmande att ha klättrat uppåt hela livet för att sedan mötas av en oundviklig nedförsbacke. Som när man åker berg-och-dal-bana. På Gröna Lund skriker folk av glädje och skräck under färden ner. I mänsklighetens fall förefaller det vara tvärtom. Mycket skrik och fruktan under livets första decennier tycks följas av en lugn, maklig och i bästa fall insiktsfull nedstigning.
Ovissheten är läskig, men utan den skulle livet vara meningslöst. Det finns inget tråkigare än en tillvaro genomsyrad av förutsägbarhet in i minsta detalj. Att fastna i gamla hjulspår, att inte prova nya saker och att inte våga ta för sig är kanske den största faran med att passera halvvägs-strecket. För synapserna stelnar. Det tar längre tid att kissa. Och hjärnans kapacitet verkar ibland ha förlorat hälften av sin tidigare stuns.
Så, hur ska man tackla att döden snart är statistiskt närmare än födseln? Kanske genom att fokusera på Churchill. Det fungerar ofta i olika sammanhang. Han sa något i stil med: "När du mår riktigt dåligt, kom ihåg att du en dag ska dö." Detta är ett bra råd såvida känslan inombords inte är patologisk.
Annars kan man tänka på det vackra budskapet i Highlander, där det ultimata priset för de odödliga huvudpersonerna är att bli just dödlig. Precis som de grekiska gudarna avundas filmens odödliga oss människor, eftersom varje ögonblick i våra liv kan vara det sista, vilket ger varje stund mening och oförutsägbar skönhet.
Ibland saknar man sin barndom och kravlösheten den förde med sig, men hur kul var det egentligen? Vi vet att hjärnan gör sitt bästa för att filtrera bort en massa skit. Skilsmässor, ständiga bråk, ångestartad atmosfär och dålig självkänsla är numera undanstoppade i själens minst åtkomliga skrymsle. Saft, non-stop, evigt fotbollsspelande och frihet är känslor som hjärnan vill komma ihåg och som den hyllar som dominerande upplevelser, även om sanningen snarare är att en betydande del av barndomen lika gärna kunde glömmas för gott.
Men vuxenlivet är något annat. Även om man måste konfrontera en massa livssorger som att nära och kära försvinner, skulle jag säga att de lyckliga dagarna vinner över de olyckliga med förkrossande siffror. Kanske 90-10. Och om livets nedförsbacke bjuder på dessa humör-odds innebär det att andra hälften av livet kommer att vara påtagligt bättre än den första. Wow!
Kanske inte så dumt att gå oändligheten till mötes. För vem vill egentligen leva för evigt?