VALET 2018 - SÅ KOMMER DET ATT GÅ (12 januari 2017))
”Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too”
Så börjar den andra versen i John Lennons ”Imagine”. I den första versen vill han att vi föreställer oss en värld utan vare sig himmel eller helvete. Han menar att vi, om vi bara kunde, borde leva för dagen utan vare sig tillförsikt eller rädsla inför framtiden.
Fint? Ja. Naivt? Ja.
John Lennon hade blivit bedrövad om han varit här och bevittnat det som sker runt om i världen. Nationalismen, det vill säga nationens betydelse och kontrast gentemot andra länder och kulturer, rör sig framåt likt en ostoppbar lavin. Religionen är mer polariserad än på länge för många människor, så viktig att åtskilliga ungdomar väljer att resa långväga och riskera sina liv för att främja radikala och hårdföra idéer. På 1600-talet slets Europa sönder mellan protestantismen och katolicismen. Nu pågår ett annat inbördeskrig mellan shiamuslimer, sunnimuslimer och en mängd mindre grupper.
Det är en lång väg kvar till Lennons ”Imagine”.
Som alla vet röstade Lennons landsmän för att lämna EU, och en viss herr Trump vann valet i USA. Nu finns det kanske de (Göran Greider) som tror att den nationalistiska och populistiska vågen har nått sin kulmen, och att vänster och höger kan kavla upp ärmarna och förbereda sig för kampen om vilken falang som ska regera Sverige inom en snar framtid. Till en av dessa falanger har jag ett dystert budskap. Det kommer inte att bli en kamp mellan vänster och höger 2018. Utfallet av valet kan bara bli ett.
Sveriges nästa statsminister kommer att heta Anna Kinberg Batra. (Läs: Ulf Kristersson. När jag skrev inlägget trodde jag inte att Moderaterna skulle hinna avsätta henne före valet.) Och hon kommer att leda en regering bestående av bara moderater, eller eventuellt även kristdemokrater om KD kommer in i riksdagen. Anledningen till detta stavas Sverigedemokraterna, och att detta märkliga men framgångsrika parti inom ett par år kommer att vara störst i Sverige.
För de som tycker att det låter jobbigt (vi är många som tycker det), kan det kanske hjälpa med en blick på våra grannländer och se hur motsvarigheterna till SD ligger till där. Och hur grannländernas andra partier förhåller sig till dem.
Norge, broderfolket i väst, dit ”fattiga” svenskar från öst åker för att tjäna pengar och lyckas. Statsministern heter Erna Solberg. Hon är partiledare för Høyre, som är Norges motsvarighet till Moderaterna. Efter valet 2013 bildade partiet en minoritetsregering med Fremskrittspartiet, som kallar sig ett ”liberalt folkparti” men som av media brukar beskrivas som högerpopulistiskt och som Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.
Det som gjorde att Erna Solberg kunde bli statsminister 2013 var att Høyre återigen blev största högerparti med 27 % av rösterna, till skillnad från Fremskrittspartiet som backade från ca 23 % till 16 %. Fram till dess hade Fremskrittspartiet varit största parti på högerkanten sedan 2005. Översatt till svenska förhållanden är det alltså i dag Moderaterna som regerar tillsammans med Sverigedemokraterna.
Danmark: Arvfienden, som vi trots historien mer älskar än hatar. Statsministern heter Lars Løkke Rasmussen, och han leder en minoritetsregering bestående av Venstre (Danmarks motsvarighet till Moderaterna), Liberal Alliance (En variant av de svenska Liberalerna) och Konservative Folkeparti (motsvarigheten till Kristdemokraterna).
Dansk Folkeparti, motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fick ca 21 % av rösterna i valet 2015, att jämföra med valet 2011 då de endast fick ca 12 %. Dansk Folkeparti har genom åren drivit Venstre och Konservative Folkeparti att anamma ett mycket restriktivt synsätt på invandring.
Efter valet ville Lars Løkke Rasmussen ha med sig Dansk Folkeparti i regeringen, men partiet avböjde med förklaringen att man inte ”tror på majoritetsregeringar”. Den verkliga anledningen? Att man tycker sig få mer inflytande genom att stå vid sidan av den verkställande processen. Genom detta kan man driva regeringen framför sig när det handlar om gemensamma beröringspunkter, där folkets vilja ligger närmare Dansk Folkepartis, och när man så vill kan man agera oppositionsparti. Det bästa av två världar. Vänsterpartiet i Sverige har skickligt skaffat sig ungefär samma regeringspåverkande roll under mandatperioden som vi är mitt uppe i nu.
Finland: Vårt gamla Österlands statsminister heter Juha Sipilä, och han leder en regering bestående av Centern (den svenska motsvarigheten är lätt att gissa), Sannfinländarna (motsvarigheten till Sverigedemokraterna) och Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna). Sannfinländarna fick i valet 2015 17,65 % av rösterna.
Varför denna genomgång av våra nordiska grannar? Jo, för att visa att motsvarigheten till Sverigedemokraterna sitter i regeringen i två av dem (Norge och Finland), medan de i Danmark är mycket starka vågmästare som blev erbjudna en plats i regeringen men tackade nej av ovan nämnda skäl. Inget av länderna leds förresten av socialistiska eller gröna partier.
Likheterna mellan de fyra nordiska ländernas populistiska och främlingsfientliga alternativ är slående, med en viktig skillnad: Sverige släpar efter rent tidsmässigt. En annan intressant aspekt av jämförelsen är att alla våra nordiska grannländers motsvarighet till SD har mycket höga siffror, och detta trots att länderna har tagit emot långt färre invandrare än vad Sverige gjort.
Härom veckan kom en undersökning i Aftonbladet som visade att SD i dag äger flest sakfrågor av alla partier. Att en överväldigande majoritet av alla svenskar (44 %) tycker att SD har den bästa politiken i flykting- och invandringsfrågan är föga förvånande. Att flest svenskar även tycker att de har bäst försvarspolitik och äldreomsorgspolitik är det färre som vet. Moderaterna har alltjämt högst förtroende inom jobb och ekonomi, före S och SD. Socialdemokraterna äger sjukvårdsfrågan strax före SD och M. Liberalerna äger skolfrågan, strax före S och SD. Centern äger miljöfrågan, långt före MP och SD.
Noterade ni något? Ja, SD är med på topp tre-listan inom alla de åtta politikområden som folket tycker är viktigast. Det är en smärre sensation. Upp med en hand alla som kan berätta vad SD har för åsikter kring miljö, utbildning och sjukvård? Nästan ingen väljare har någon aning. Inte ens vi politiknördar har bra koll. Men det troliga är att flykting- och invandringsfrågan bryter in även här. Många väljare är så trötta på etablissemanget i den frågan att de svarar SD lite på måfå.
Så, hur kommer det då att gå i valet 2018? Det finns två sätt, som jag anser vara de mest tillförlitliga, att sia om det. Det ena är att se hur väl opinionsinstituten lyckades när det gäller att pricka in stödet för S, M och SD inför valet 2014.
När det gäller S prickades deras valresultat (31,01) nästan perfekt av Novus, United Minds och Sifo. När det gäller M prickades deras valresultat (23,33 %) nästan perfekt av Novus och okej av United Minds. Inget annat institut var särskilt nära. När det sedan gäller SD prickades deras valresultat (12,86 %) nästan perfekt bara av Sentio. De två som kom närmast därefter var YouGov och United Minds, som båda hade SD på 11,1 %. Alla andra institut hade fel på flera procentenheter. Vad säger detta oss? Jo, att de ”nya” opinionsinstituten är överlägsna när det gäller att pricka in SD:s korrekta opinionssiffror. Novus är bra på S och M, men överlag är de traditionella instituten värdelösa på att få fram SD:s faktiska stöd.
I slutet av 2016 såg opinionssiffrorna för SD ut så här, enligt Sentio och YouGov som alltså är två av de tre bästa aktörerna när det gäller att mäta SD korrekt:
Sentio: 22,6 %
YouGov: 24,2 %
Märker ni vartåt det barkar?
Ett annat bra sätt att gissa sig till valresultatet 2018 är att kolla på SCB:s stora ”Om det varit val i dag”-undersökning, som görs två gånger per år i maj och november, och sedan jämföra deras resultat med hur det faktiskt gick i valet 2014. Denna undersökning anses ”fin” eftersom den genomförs med nära 10 000 personer, i stället för ett par tusen som de andra. Människor är, vilket vi blir allt mer varse om, mindre benägna att uppge faktiska partisympatier i undersökningar än förut. Detta tillsammans med att många inte vill ställa upp i undersökningarna gör att vi måste vara försiktiga med SCB:s slutsatser. Trenden i deras mätningar är dock tydlig över tid. Mätningarna överskattar Socialdemokraternas stöd medan de underskattar Sverigedemokraternas.
Om det varit val i dag, enligt SCB: | november 2012 | maj 2013 | november 2013 | maj 2014 |
S | 34,8 | 35,6 | 34,3 | 35,3 |
M | 28,1 | 26,9 | 25,5 | 22,7 |
SD | 7,9 | 7,7 | 9,3 | 8,1 |
FAKTISKT VALRESULTAT 2014:
S: 31,01 %
M: 23,33 %
SD: 12,86 %
SCB prickade något så när in Moderaterna, men man överskattade alltså kraftigt S och underskattade kraftigt SD. Mätningen av SD var faktiskt pinsamt dålig. SD fick mer än 50 % högre siffror än vad SCB trodde.
I dag när det är ca två år kvar till nästa val, ser siffrorna ut så här:
OM DET VARIT VAL I DAG, NOVEMBER 2016:
S: 29,2 %
M: 22,8 %
SD: 17,5 %
Om man jämför dessa siffror med siffrorna i november 2012 (två år före valet 2014), så har sossarna störtdykt med 5,6 procentenheter. Kom även ihåg att Socialdemokraterna konstant får högre siffror i SCB:s mätningar än i det faktiska valet. Resultatet i riksdagsvalet låg mellan 3 och 4,5 procentenheter lägre än prognosen.
Moderaterna genomgick en kollaps i slutet av den förra mandatperioden, så det är svårare att dra slutsatser utifrån deras siffror, men en sak är klar. Både S och M kommer att få färre röster i valet 2018 än vad de får i SCB:s undersökning i dag, två år före valet. S kommer förmodligen att göra ett riktigt katastrofval och landa runt 25 %. M kommer gissningsvis också att göra ett uselt val och i värsta fall få runt 15 % och i bästa fall runt 20 %. SD däremot, fick 2014 ett valresultat som var mer än 50 % högre än deras opinionssiffror enligt SCB.
Vad säger allt detta oss, förutsatt att samma mekanismer är i spel om två år (vilket jag tror)?
Jo, det innebär att vi efter valet 2018 kan få ett topp tre-lista som ser ut så här:
EVENTUELLT VALRESULTAT 2018:
S: 25 %
M: 17,5 %
SD: 26,25 %
SD kommer troligen alltså att bli Sveriges största parti om två år.
M kan samla ca 30 % tillsammans med C och L. Ca 35 % om KD inte åker ur riksdagen.
S kan samla 35-40 % tillsammans med V och MP, om MP inte åker ur riksdagen. Oavsett vilket kommer varken Alliansen eller De Rödgröna att var för sig samla över 40 %.
Och vad händer då?
Det finns de som tror att S och M i en sådan situation skulle bilda regering tillsammans. Glöm det, säger jag. M skulle aldrig sätta sig i regering med ärkefienden och många inom S hatar moderater så mycket att de hellre skulle ge sig i lag med djävulen själv. Förutom dessa känslomässiga argument skulle det nog vara självmord för S och M att gå ihop i en koalition. Det skulle bara göra att ännu fler gick till SD och V.
Samma analys gör jag av S + Alliansen eller Alliansen + S (Löfven alternativt Kinberg Batra som statsminister [Läs: Ulf Kristersson]). Det skulle skapa en stabil majoritet, men en sådan ohelig koalition skulle skaka svensk demokrati i sina grundvalar. Det skulle demoralisera gräsrötterna något fruktansvärt, och det skulle också leda till att hela Sveriges opposition reducerades till SD och V, vilket i sin tur skulle leda till att dessa två partier växte ordentligt.
Jimmie Åkesson kommer inte att få chansen att bilda regering eller vara regeringsunderlag ens om han skulle vilja, vilket jag inte är säker på att han vill. Kom ihåg hur Dansk Folkeparti har agerat i Danmark. Hur som helst, Sverige är inte redo för traumat som det skulle innebära att se Jimmie Åkesson stå där som landets främsta företrädare. Och varken S eller M kommer 2018 att vilja inleda ett regeringssamarbete med SD. Den dörren är stängd, förmodligen fram till 2022 och kanske till och med längre än så.
Återstår då för talmannen att pröva stödet för en röd-grön regering, antingen en S-MP-regering som i dag, eller en där V också ingår. Löfven kommer att göra allt för att få med sig C och L på ett sådant förslag, kanske i en S-MP-C-L-regering, men så länge Annie Lööf och Jan Björklund är partiledare kommer det inte att hända. De hyser båda för stark aversion mot S. M och KD kommer aldrig att tolerera en till mandatperiod med rödgrönt minoritetsstyre, och SD kommer definitivt inte att göra det. Vi kan alltså slå fast att det under inga omständigheter blir en röd-grön regering eller en statsminister vars namn börjar på ”Ste” efter 2018.
Var lämnar det då oss? (En anglicism, jag vet, men en bra sådan.) En alliansregering? Det är inte omöjligt, men jag tror inte det. De Rödgröna skulle förmodligen inte tolerera en alliansregering när de själva är större än Alliansen, och SD kommer inte att tolerera att Centerns och i viss mån Liberalernas migrationspolitik får genomslag i Sverige igen.
Återstår då vad? Jo, att pröva stödet för en renodlad Moderatregering, alternativt en M-KD-regering. En sådan regering skulle kunna få resten av Alliansens stöd, och med löfte om att föra den av Moderaterna nypåkomna migrationspolitiken skulle den även få stöd av SD. Simsalabim, Sveriges kan regeras. Denna lilla minoritetsregering skulle vara beroende av stöd från C eller L och SD för att få igenom politiska förslag och sin budget, men jag ser verkligen ingen annan lösningen på den uppkomna situationen. Om vi får en riksdag där SD blir störst och där de andra partierna vägrar att låta Åkesson bilda regering eller vara en del av underlaget, finns det helt enkelt inga andra alternativ.
Valet 2018 kommer att bli en ögonöppnar-repris på stora delar av det svenska etablissemanget. På alla de som inte följer med i strömningarna och som alltjämt vägrar inse att den tidigare förda politiken, av såväl De Rödgröna som Alliansen, har banat väg för ett enormt folkligt missnöje, vilket 2018 kommer att manifestera sig i att SD blir största parti.
Eftersom jag själv är stark motståndare till både SD och De Rödgröna bär scenariot ovan mig inte så mycket emot. Jag ser gärna en M-regering eller en M-KD-regering. Men, jag hade hellre levt i en verklighet utan ett gigantiskt SD. Anledningen till att de har kunnat växa sig så starka är den erbarmligt dåligt förda migrations- och integrationspolitiken under 2000-talet, som har förvandlat Sverige till ett land där polariseringen mellan människor ökar, där kärnverksamheter som militär och polis inte har resurser att utföra sina uppdrag, och där invandrare misstänkliggörs och hopklumpas på ett kollektivistiskt förödande sätt.
Sverige har blivit ett land där identitetspolitik-vurmare utgår från hudfärger eller etniska attribut i debatten, ett land där den sekulära staten i vissa fall retirerar inför religiösa doktriner, och ett land där mediaetablissemanget, den så kallade rödvins- eller kaviarvänstern, så till den grad har förlett medborgarna angående kostnader för migrationen och dess följder, att många har förlorat tilltron till demokratin, dess företrädare och traditionella informationskanaler.
Läget är allvarligt. Och 2018 kommer många för första gången att inse till vilken grad. För att undvika chockskador gör alla klokast i att läsa på och förbereda sig mentalt. Ett bra tips är att börja tänka sig denna nya verklighet, eller som John Lennon skulle ha sagt:
Imagine ...
Johannes Vivers (lärare i svenska som främmande språk, före detta politisk sekreterare för Moderaterna 2008 - 2011, numera sökande alliansväljare)